1848-94   Related Paintings of Pierre Auguste Renoir :. | Portrait de Lise | Self-Portrait | Woman with a Hat | Jeunes Filles lisant | Camille Monet reading |
Related Artists:
FRANCIABIGIO
Italian High Renaissance Painter, 1484-1525 Italian painter. The son of a Milanese linen-weaver, he had completed his apprenticeship, in Florence, by 18 October 1504. His earliest documented works, for example a Piete (1506) for S Pancrazio, Florence, have not survived. According to Vasari, Franciabigio trained with Mariotto Albertinelli, in whose last work, the signed and dated Crucifixion (1506; Florence, Certosa del Galluzzo, Pin.), he painted the angels (Shearman). In December 1508 the names of Franciabigio and Andrea del Sarto, who sometime between autumn 1506 and 1509 set up a joint workshop, were entered in the registration book of the Arte de' Medici e Speziali, to which painters were required to belong. The Portrait of a Young Man (Paris, Louvre) dates from this period. The work, which was later enlarged, shows the subject half-length, leaning pensively against a balustrade, with strong areas of shadow around the eyes. This is the first in a series of male portraits typical of Franciabigio: the subjects, each of whom wears a hat, are mostly placed in front of a landscape, with their gaze fixed meditatively or piercingly on the onlooker. The religious works from this period, such as the Virgin and Child (1509; Rome, Pal. Barberini), also show a movement away from the style of Albertinelli and Raffaellino del Garbo and begin to reveal instead the influence of Leonardo, Michelangelo and, especially, Raphael. Yet Franciabigio's connection with Andrea del Sarto was the determining factor in his career. When in 1509 it was del Sarto who received the commission to complete the fresco cycle in the atrium of SS Annunziata, Florence, their relationship altered significantly.
martin mijtens d.a
Martin Mijtens d.ä., Martin Meytens, Martin Mytens, född 1648 i Haag, Holland, död 1736 i Stockholm och begravd i Maria Kyrkan, nederländsk konstnär. Far till Martin Mijtens d.y. och son till porträttmålaren Isaac Mijtens. Mijtens kom till Stockholm före eller under år 1677 och fann där ett så tacksamt fält för sin konst, att han beslöt stanna och 1681 satte han bo. Av hans första verk finns prov i Vibyholms och andra samlingar. De visar, att han hade en fin pensel, behaglig, varm, fastän tunn färg samt livlig och karakteristisk uppfattning av de skildrade. Med sina gråaktiga fonder, de ofta gulbruna draperierna och den enkla, naiva framställningen bildar Mijtens vid denna tid en bestämd motsats till David Klöcker Ehrenstrahl. Men dennes anseende och den gunst hans målningssätt vunnit var så stora, att även Mijtens måste böja sig. Så småningom blir hans bilder något anspråksfullare och djärvare, åtbörder och minspel kraftigare, bisakerna rikare, tonen i det hela mer högstämd, utan att personligheten försummas eller återgivningen av hudfärg överger den varma, åt gult dragande hållningen. Många bilder från denna hans andra period, som ungefär omfattar åren 1685- 1700, finns på Skoklosters slott, där Nils Bielke och hans grevinna, Eva Horn (i landskap), hör till mästarens bästa målningar, och på Vibyholm, i Uppsala (professor Schwedes porträtt i Uppsala museum och Olof Rudbeck d.ä.:s förträffliga bild, 1696, i medicinska fakultetens sessionsrum), i Hammers samling och på inte så få andra ställen. Konstnärens vana att högst sällan signera har gjort, att bilderna från dessa år ofta har blandats ihop med Ehrenstrahls och gått under den senares namn. Säkra skiljetecken är emellertid draperierna, som hos Mijtens saknar stil och ofta verkar tämligen slappt tecknade, och även det livligare åtbördsspelet. Man vet, att Mijtens, trots sin medtävlares anseende, var mycket eftersökt som porträttmålare och samlade förmögenhet på sin konst, så att han kunde bl.a. förvärva ett ej obetydligt konstgalleri. Han var även alltifrån 1692 och ganska länge kyrkoråd i den lilla holländska församlingen i Stockholm. 1697 och 1701 företog han resor till hembygden, den förra gången åtföljd av sin unge lärjunge Lucas von Breda. Utom denne ej obetydande konstnär utbildade Mijtens även sin son , som under det i Tyskland antagna namnet van Meytens berömde målaren (se denne), samt G. de Marees och möjligen flera. Man kan säga att omkring år 1700 vidtog Mijtens tredje maner. Karnationen får en dragning åt rött, som slutligen blir nästan stötande (t. ex. i Fabritius och prins Alexander av Georgiens porträtt på Gripsholms slott), teckningen vårdslösas mer, och de granna röda eller djupblå draperierna är stillösare och hårdare målade än förr. Dock lever ännu inte litet av den forna kraften i karaktärsteckningen, och anordningen bibehåller i mycket den förra prydligheten. Även denna hans nedgång finnes ej sällan företrädd i svenska samlingar. Märkligt är ett självporträtt (nu på Fånö i Uppland), emedan det enligt sägnen skall vara målat på hans höga ålderdom och under sinnessvaghet (om denna vet man för övrigt inget). Utom måleriet idkade han även gravyr samt utförde ett porträtt af Karl XI i svart maner och möjligen ett par andra blad i samma art (Gustaf Adolf de la Gardie, Georg Stiernhielm). Mijtens skall, enligt gammal uppgift, ha avlidit i Stockholm 1736; enligt en urkund levde han ännu i juli 1730. Hans målningssamling såldes av hans arvingar till preussiske överstemarskalken greve Gotter och kom inte långt därefter till storhertigen af Werttemberg. Carl Gustaf Tessin, som tycks ha hyst mycken ringaktning för Mijtens omtalar dock, att denna samling på sin tid ansågs som den enda framstående i riket (utom grefve Johan Gabriel Stenbocks). Att Carl Gustaf Tessin vid samma tillfälle kallar Mijtens "en gammal färgskämmare" och även annars talar illa om hans konst, tycks visa att Mijtens vid mitten af 1700-talet var fullkomligt bortglömd, åtminstone sådan han varit under sin bästa tid. Sedan finns han ej heller mycket omtalad. Först genom konstföreningens utställning 1841 och Nils Arfwidssons anmälan av honom i Frey återupptäcktes han; och man fann då, att Sverige i honom ägt en konstnär av sådan betydelse, att han kan mäta sig även med våra största mästare. Hans inflytande på den svenska konstens fortbildning blev dock ej särskilt stort. David Klöcker Ehrenstrahl och David von Krafft ställer honom i det avseendet fullkomligt i skuggan.
CAMPEN, Jacob van
Dutch Baroque Era Painter, 1595-1657 Chief exponent of Classicism in The Netherlands. He studied architecture in Italy and was influenced by the work of Scamozzi and Palladio. With his Coymans House on the Keizersgracht, Amsterdam (1624), he introduced the Palladian style to The Netherlands. His most refined work is the Mauritshuis in The Hague (1633?C5), which has a Palladian plan, elevations featuring a Giant Order of Ionic pilasters set on a plain base, a pedimented central section given little emphasis, and a hipped roof. Much grander is the Town Hall (now Royal Palace), Amsterdam (1648?C55): it has two internal courtyards separated by a huge central hall, façades with two superimposed Giant Orders of pilasters, and a large projecting pedimented central section over which is a domed lantern. His Nieuwe Kerk (New Church), Haarlem (1645?C9), is based on the quincunx plan (essentially a Greek cross within a square), with square Ionic crossing-piers and a groin-vault over the crossing. He was responsible for the Accijnshuis, Amsterdam (1638), the Noordeinde Palace, The Hague (1640), and, with others, the decorations of Post's Huis-den-Bosch, Maarssen, near Utrecht (c.1628).